Platsen som idag är Hammarbyhöjden var landsbygd fram till mitten av 1930-talet, med bondgårdar och koloniområden. Samtidigt var bostadsbristen stor i Stockholm, den vanligaste bostaden för en familj var ett rum och kök utan badrum. 1931 ritade Ragnar Östberg en stadsplan över Hammarby med smala trevåningshus. Denna stadsplan godkändes, reviderades, men först 1935 kunde bostadsbyggandet påbörjas. En orsak till detta var den låne- och bidragsfond som Riksdagen inrättade samma år. Denna fond skulle stimulera byggandet av s.k. barnrikehus, där staden skänkte marken och staten subventionerade de blivande hyresgästernas hyror. De hantverksmässigt byggda husen placerades på höjderna samtidigt som sluttningar och sänkor sparades som naturmark.
Stockholmshem byggde tio barnrikehus i Hammarbyhöjden år 1938, övervägande yteffektiva tvårumslägenheter med riktigt kök och badrum. Arkitekten som ritade Kv. Blåvingen 3 hette Carl Melin och Thure Enfors var byggnadsmästare. Hela det ursprungliga Stockholmshemsbeståndet inklusive ombildade fastigheter är klassade som kulturhistorik värdefull bebyggelse, med den högsta klassningen. Denna klassning motsvarar fodringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen.
Bilderna är hämtade ifrån böckerna "Längs linje 17" och "Den vita staden" samt från bild arkivet Stockholmskällan.